Bråda dagar

Min syster har varit hos mig i 10 dagar. Vi bodde praktiskt taget dygnet runt på min terass, där vi målade, målade och målade. Två gånger i veckan var vi Flen och tillverkade vackra saker. Jag har börjat med silverlera. Jag tänker mig att man kan ha lite smycken med sig på utställningnnen i Stockholm som jag ska vara med på i höst tillsammans med två andra kollegor. I silverlera kan man göra vad som helst. Jag har börjat med att pensla löv. Man lägger på 7-10 lager över ett färskt löv. I det här fallet två små björklöv till örhängen och ett större i rumslönn till hänge. När det har torkat bränner man lövet i drygt 600 grader. Då blir det ett föremål i finsilver med 999 delar. En mycket spännande teknik.
Under dessa dagar gjorde jag färdigt mitt Lia-projekt. Jag valde att måla och fundera kring den feta kvinnans plats i vårt slimmade samhälle. Inlägget om det kommer så småningom. Det fattas lite bilder.
För övrigt gjorde jag en hemsida till min syster som finns att se på under Länkar.

Norrköping 1930 då Picasso, Chagall, Dali och Kandinsky ska ha besökt staden.

Den senaste uppgiften i Prisma konstskola var att måla tre målningar i olika eller i samma stil. Jag valde abstrakt, surrealistisk och expressionistisk stil. En målning i vardera.
Under arbetets gång med de fyra konstnärerna Picasso, Chagall, Dali och Kandinsky, läste jag någonstans att framför allt Chagall och Kandinsky gav starkt uttryck för sina inre upplevelser och känslor i sina målningar. Kandisky skildrade starka känslorna framför allt i rött och blått.
Chagall var också en målare som använde starka färger och han gestaltade ofta sina barndoms minnen i sina bilder.
Det gav mig idén till mina tre målningar. Jag valde att skildra en barndomshändelse ur tre olika perspektiv, abstrakt påsk 1, surrealistisk påsk 2 och expressionistisk påsk 3. Alla tre målningarna skildrar ögonblicket då livet går i kras.

Ur romanen Döttrar:

Den påsken när Julia var fjorton år var inte som de andra. När vardagen började igen var tillvaron helt annorlunda.
Fadern hade varit hemma under hela påskveckan. Han hade berättat om det nya huset som snart skulle vara klart. Han sade till Julia att hon skulle vara tvungen att börja packa så smått efter påsk. De skulle flytta så snart skolan slutade.
Det började på långfredagen. Föräldrarna stod på varsin sida om Julia och pratade över huvudet på henne medan hon diskade. Hon stod i sina egna tankar och lyssnade inte så noga.
Men efter en stund trängde deras ord in i hennes medvetande och hon hörde till sin förvåning att fadern sa att han ville skiljas. Tonen var behärskad.
Julia såg på föräldrarna. Hon förstod ingenting. Visst hade föräldrarna grälat många gånger förr så att hon hade hört det. Men den här gången kändes det annorlunda.
Moderns hysteri under den behärskade ytan. Hennes rygg såg böjd och hård ut som om hon hukade sig under det fasansfulla beskedet.
Hon såg att skulden krympte fadern.
Så småningom förstod hon att han hade träffat en annan kvinna som han inte kunde leva utan. Men hon var gift och hade tre barn.
Hon hörde modern med hård röst säga att han åtminstone skulle tänka på den andra kvinnans barn trots att han tydligen inte tänkte på sina egna.
Han blev irriterad och anklagade modern för att vara en dålig älskarinna.
Att sexualitet var viktig för honom hade Julia hört förut under en av de förtroliga stunderna med modern.
Modern blev alltmer förtvivlad. Fadern blev grov och ytlig. Kamratskapen hade ingen betydelse fastän modern försökte med det.
Julia gned och gned med diskborsten över tallrikarna med de röda fasanerna. Hon ville att föräldrarna skulle sluta. Hon tänkte att det här händer inte. Det är bara en mardröm och hon skulle snart vakna.
Med tårarna droppande i diskvattnet hatade hon fadern och tog parti för modern som var den ratade. Hon kände moderns övergivenhet som heta strömmar som sköljde över henne och gjorde henne stel och känslolös.
Hon tänkte att hur skulle modern klara sig utan faderns styrka att luta sig mot? Vem skulle ta hand om henne i fortsättningen? Tankarna rusade fram och tillbaka. Hennes inre var ett svart ödsligt hål. Och hon ville skrika åt föräldrarna att de skulle sluta.
Men det kom inget över hennes läppar.
Så här fortsatte det hela kvällen. Barnen gick in i barnkammaren och stängde dörren. De pratade och skrattade högt och ljudligt för att slippa höra föräldrarnas skrikande.
Men Julia hörde ändå när fadern skrek till modern.- Hur kan du låta din dotter se ut på det viset?
Sedan hörde hon ett krasande ljud. Och det blev alldeles tyst.
Hon öppnade dörren på glänt för att se efter vad som hade hänt. Hon såg att fotografiet som fadern hade fått i julklapp låg sönderslaget på golvet. Han trampade omkring i glasskärvorna och gestikulerade och röt åt modern. Han sa att han skämdes för sin äldsta dotter som såg så förskräcklig ut med håret hängande nedanför ögonbrynen. Trodde hon att han kunde visa det för sina vänner.
Julia kom ihåg att modern hade tjatat på henne att klippa luggen innan de gick till fotografen.
Men Julia hade vägrat. Hon tyckte inte om sin höga panna och hade försökt att dölja den med håret.
Tystnaden lägrade sig. Det fanns inte mer att säga.
På annandagen åkte fadern. Flera dagar tidigare än beräknat.
Kvar blev modern, barnen och tystnaden.
Modern vankade omkring i lägenheten och höll den lila mohairsjalen, som hon hade fått av fadern i julklapp, hårt sluten om sig. Hon grät hysteriskt.
Hon var så övergiven och visste inte vad hon skulle ta sig till.
Hon kunde inte prata. Bara gråta djupt och hulkande. Och hon åt inte och sov inte. Det enda hon gjorde var att vanka fram och tillbaka. Gnyende som ett litet barn.